jag orkar inte mer, det finns inget och kämpa för längre!

att hela tiden  bryta ihop och falla ner, jag orkar inte det.

jag ler för folk ska tro att jag mår bra, men inombords gråter jag hela tiden.

många gånger har jag gråtit mig till sömns, jag har känt fan vad jag förstör!

nu har jag kanske förstört mellan er också. en dag finns jag inte här längre, då hoppas jag att ni tänkte på hur ni behandla er 16åring! ibland behandla ni henne bra och ibland behandla ni henne som skit, jag är ingen 10åring längre som springer sina föräldrar i röven, visst jag älskar mina föräldrar mycket. men jag skulle kunna vara ifrån dom. folk säger men gå till BUP och prata, dom hjälper inte ett skit, allt dom kan göra är att ställa såna in i helvetes idiotiska frågor! Livet för mig är inget! det är en total värdelös sak. som inte går ut på ett skit! när man är ung och orkar då går man i fucking skola, när man är vuxen då jobbar man skiten av sig, när man är gammal då dör man! vilket liv....

nej nu ska jag inte skriva mer för jag kommer bara bryta ihop igen!

jag är så jävla trött på äckliga falska vänner!

helgen har varit si och så! ganska tråkig.. hade hoppats på att man kunde gjort något kul i alla fall! men ska inte klaga :) nu är det ju bara 13 dagar kvar längtar som fan ;)  

jag saknar den gamla tiden! då allt var perfekt..

nu går man rundor med ångest & mår dåligt som fan, varenda jälva dag!

jag är så jävla arg på allt och alla och även mig själv!

jag är arg för att vissa eller rättaresagt 1 person ska kalla en det ena med det andra och sen neka det, allt du är bra på är att vara en fucking mytoman! sen stör jag mig på denna sega jävla datorn! jag är stressad och arg över att jag knappt fixar skolan! d'ärför är jag också arg på mig själv för jag hela tiden kämpar med den äckliga engelskan men får ändå HELA TIDEN IG!

nej ju mer jag skriver av mig desto argare blir jag, ska ner och dricka något och se om det finns något man kan äta igen! jävla äckel väääääääärk man ska ha! och humöret, aboooow, vi ska inte tala om det har riktiga humörsvägningar, vilket kanske märks här i inlägget! 

skriver mer imorgon när jag är lugn igen! 

haaaj!

jag är så jävla besviken på vissa, att man bara finns när någon annan inte passar!

jag tänker inte nämna några namn. men är så jävla irriterad på detta! synd man ska behöva byta umgänge bara för att det alltid är såhär. sen att gå bakom ryggen på en är vissa också jävligt bra på. fattar ni inte hur jävla ont det gör. säg bara sanningen att ni vill inte vara med mig eller vad det nu handlar om. men att hela tiden komma på ursäkter, det sårar en så in i helvete!  jag är inte den kända personen som har tusen olika vänner, utan jag har några stycken. även såna man trodde var äkta men som visar sig i längden vara idioter! jag säger inte att jag är en sån som alltid säger sanningen, men jag gör det så gott jag kan. och jag är inte den som sviker mina vänner, för dom har alltid gått först med allt. har t.o.m skitit totalt i skolan pga att man ville umgås med sina vänner, men idag ÅNGRAR jag det som fan. Nu står man där helt jävla ensam och kan knappt ta sig in på ett jävla gymnasie bara för man inte är acceptabel till att söka in för man inte har godkänt i vissa ämnen! det är mycket här i livet man ångrar. men säger en sak, I don't want any fake friends. I feel better without you like I have you in my life.

men jag har en vän som betyder allt för mig, som jag skulle kunna dö för. den vännen jag alltid ställer upp för och som alltid ställer upp för mig, visst vi har gått skilda vägar många gånger, men lika fort går vi där hand i hand (som vänner). många har kommit emellan oss två och många försöker förstöra. men jag hoppas en dag att vi kan tillsammans bilda nya minnen som stannar där föralltid. du vet vem du är och jag älskar dig så jävla mycket abv <3

hade tänkt skriva ett litet  inlägg nu  innan jag börjar packa lite.

ska åka till mamma idag, var över 1 månad sen jag var där. saknar faktiskt henne!

igår satt jag och alexandra mest och sura över att vi inte hade nåt och göra, men fyfan kvällen blev lyckad ändå, tills jag kom hem och pappa blev sur :( men hade ändå oehört roligt :)

jag trodde inte det, men fan vad underbart allt känns igen :)  

jag ska verkligen kämpa, kämpa för att se vad allt kan leda till :)

tänk så är jag det jag går och tänker på? att jag kanske aldrig har märkt det förrän nu, shit alltså! hur vet man egentligen? kommer folk i omgivningen acceptera det, eller kommer dom bara säga att man är äcklig? hundra tankar i huvudet som man verkligen vill ha svar på, men som inte alltid  går och få svar på!

hinner inte blogga mer nu, ska rusa ner till sjukhuset nu!

ha det fett!